När jag sedan stod i starten insåg jag att jag inte skulle ta mig runt men på något sätt bestämde jag mig verkligen för att jag skulle klara det, vilket jag också sedan gjorde men fy i helvete vad jag kämpa och vad benen tunga sista milen. När jag sedan mötes av Linda och min lillebror vid 17 km så visste jag knappt vad jag hette enda som fanns i huvudet var BARA 4 km kvar jag klarar det här. Sen hörde jag en man säga 150 meter kvar till vätska, mitt svar var nog en nickning.

Precis innan jag sprang in arenan möttes jag av en otroligt glad pappa, väl i mål fick jag bananer och kexchoklad och självklart mitt bevis medaljen! Kände dock ingen som helst lycka bara trötthet och ömma fötter!

Sen gick jag och pappa tillbaka till Lindas syster där duscha jag sen åkte vi hem och grilla hamburgare. Gick och la mig strax efter 12 sov helt ok men vakna så fort jag skulle vända mig för benen gör så ont fick lixom flytta överkroppen först och sen ta tag i benen för att få med mig dom runt.

Jag har fortfarande sjukt ont känns inte när jag sitter men så fort jag ska resa på mig och börja gå så känner jag mig mer som en pensionär än en tonåring.

aja nog om det nu ska vi börja åka mot stationen och säga hejdå för att påbörja min resa mot huvudstaden igen!

AWESOME HELG !!