Usch vill helst av allt inte vara negativ men det går inte att låta bli.
Det känns som att jag hela tiden försöker glömma hur ont allt gör jämt men i perioder kommer det fram. Det blir alltid som värst när något mer händer, något tungt, något som gör mig upprörd.
Som nu ..
Jag försöker och försöker men ändå känns som att allt jag gör bara blir fel.
Jag är trött på att försöka leva någon annans liv, jag vill bara få leva mitt så som jag vill leva det.
Men så kommer det aldrig bli!
Hade jag fått som jag ville hade jag inte bott ensam och speciellt inte så långt ifrån mina föräldrar!
Hade jag bott hemma hade saker varit så himla mycket lättare, då hade jag fått leva det liv de flesta 19 åringar gör.
Istället känner jag mig som en 40 åring som är allmänt förvirrad!

Jag vill bara få leva!!!!